Ett nytt äventyr

Skorna och knäskydden är sen i julas lagda på hyllan för att kanske dammas av i framtiden. Men för nu blir det inte så mycket mer volleybollande för min del inom den närmsta framtiden. Skolböckerna lägger jag ner i lådan och istället dammar jag av leksaker och solglasögon. Engelskan får backa när franskan snubblar fram. Jag vinkar hejdå till USA och säger Bonjour till Frankrike. Ja, Så får det bli.

I slutet av maj bär det av till Korsika för att bli au pair. Det känns lite galet men samtidigt så bra. Collegelivet var inte min grej, eller i alla fall inte i Bridgeport. Då sa en väldigt vis person till mig att jag kan göra precis vad som helst. Det började med en tanke om att säsonga i alperna men landade tillslut i att bli au pair i Frankrike. Så blev det och tack vare STS har jag hittat en familj på Korsika. Tre barn, en 8årig kille och två tjejer som är 6år och snart 4år.

Jag tar mig alltså ner till södra Europa och hoppas på det bästa. Jag har lärt mig att inte ha för höga förhoppningar eller förväntningar. Trotts det drömmer jag om att få gå på de små gatorna, vakna upp, höra vågorna slå och bara kunna gå runt utan att känna mig rädd eller allt för begränsad. Bara se på bilderna så förstår ni. Hur kan man inte drömma sig bort i det?

Livet i Bridgeport har lärt mig så otroligt mycket om livet, mig själv och världen. Jag känner mig redo för en ny utmaning och ett nytt äventyr även om jag är lite lätt skräckslagen. Jag tyckte det kändes läskigt att leva med engelskan, ett språk jag bemästrar, och nu ska jag leva med franskan, ett språk jag ännu inte kan. Men presentera sig själv och be om ursäkt för att man inte förstår tar man sig väl ändå långt med?